Denna sida är en samlingsplats för de olika inlägg som jag har skrivit rörande information och vetenskap. De innehåller förslag på hur man i framtiden skulle kunna hantera information, kunskap och vetenskap på ett bättre sätt.

Del 1 – Riv hierarkierna – tagga istället

Handlar om hur vi lagrar information i våra filsystem. Och hur vi kan göra det bättre.

Del 2 – Spindelforskning

Handlar om hur forskaren hanterar andras forskning. Något som är en vital del i skapandet av ny kunskap. Och som har sett likadant ut väldigt länge. Dags att ändra på, med andra ord.

Del 3 – Wiki Science

Handlar om hur vetenskapliga publikationer baseras på metaforen ”bok” och har sprungits förbi av till exempel wiki-formatet.

Popularity: 4% [?]

Tags: , , ,

Detta inlägg kan man se som del 3 i min lilla serie som kretsar kring hur vi lagrar, letar och behandlar information. Denna gång tänkte jag skriva lite om  den vetenskapliga informationen – det vill säga den nya kunskap som produceras då en forskare dokumenterar sitt arbete.

Del 1 – Riv hierarkierna – tagga istället. Handlar om hur vi lagrar information i våra filsystem. Och hur vi kan göra det bättre.

Del 2 – Spindelforskning. Handlar om hur forskaren hanterar andras forskning. Något som är en vital del i skapandet av ny kunskap. Och som har sett likadant ut väldigt länge. Dags att ändra på, med andra ord.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg (Spindelforskning, se ovan) kan forskare publicera sig i artikelform, med rapporter eller i bokform (till exempel en doktorsavhandling). Oavsett publikationsform granskas ofta texten av externa forskarkollegor. Denna process kallas peer review och syftar till att säkerställa forskningens reliabilitet (tillförlitlighet) och validitet (giltighet). En slags certifieringsprocess, alltså.

En doktorsavhandling är inte som en vanlig bok. Man läser nästan aldrig en avhandling från pärm till pärm. Varje kapitel har sin speciella funktion och beroende på vem du är kan olika delar av avhandlingen vara av större eller mindre intresse. Så långt är allt bra. Det är så vi väljer att läsa en avhandling. Men det är inte så vi skriver den.

Det finns ett antal ”regler” för hur en vetenskaplig avhandling ”skall” se ut. Dessa regler kan skilja sig mellan olika fakulteter (tex. teknik, medicin, samhällsvetenskap etc.). Dock finns det för det mesta några gemensamma ”hörnstenar”:

  • Avhandlingen skall stå för sig själv. Den ska ha en början, en mitten och ett slut.
    • I en inledning skall problem-/studieområdet presenteras.
    • Forskningen skall positioneras i ett större sammanhang. Det ska vara glasklart vilket teoriområde man bidrar till.
    • Studier och datainsamling skall presenteras
    • Analys och resultat skall presenteras
  • Avhandlingen skrivs i sekvens. Det är inte tillåtet att i Kapitel 1 referera till Kapitel 6. Däremot är det fritt fram att i Kapitel 6 referera tillbaka till Kapitel 1. Den skrivs alltså i syfte att den ska läsas i ordning och inget annat.

Utseendet på vetenskapliga publikationer har varit i det närmaste oförändrat de senaste 200 åren. Med små steg utökas världens samlade kunskap hela tiden.

Men de senaste 20 åren har något hänt.

Det finns andra sätt att presentera information på idag. Nya sätt. Precis som att powerpointpresentationer bygger på en metaforen ”diabilder” bygger forskningspublikationer på metaforen ”bok”. Tryckt text på papper som läses en sida i taget. I den ordning författaren har bestämt.  Storytelling.

Jag hävdar att detta kan göras bättre. Annorlunda, visst – men bättre. Klicka på denna länk. Du känner genast igen dig. Idag använder miljontals människor Wikipedia för informationssökning. Jag gör det minst 10-20 gånger per dag, om inte mer. Varför är detta format så tilltalande? Jag kan tänka mig följande anledningar:

  • Informationen är uppdelad i mindre avsnitt som är väl avgränsade.
  • Informationen är inte sekventiell eller ens hierarkisk.
  • Informationen är hyperlänkad till annan information.
  • Varje sida i Wikipedia har en debattflik. Där kan innehållet diskuteras och där kan förändringar föreslås.

Eller för att illustrera i en tabell:

Traditionell publikation Wiki
Format Varje verk är en egen enhet Varje litet avsnitt står för sig själv
Organisation Sekventiell Kontextuell
Referenser Endast bakåt i sekvens Fritt, hyperlänkat
Extern kvalitetsgranskning Reviewprocess Metadebatt
Media Tryckt publikation Hypertextdokument

Mitt förslag är lika enkelt som svårgenomförbart. Låt världens forskare publicera sig online, i wikiformat istället för i pappersformat.

För att detta skall fungera måste gamla strukturer rivas. Nya kvalitetssäkringssystem måste utarbetas. Verktyg måste utvecklas. Forskare måste vilja ändra sig. Och för att jobba med att utveckla vår planets kunskapsmassa är forskare ett synnerligen konservativt släkte. Kan man välja mellan att sticka ut nacken och göra något på ett nytt, spännande sätt eller att göra som man alltid har gjort är valet en no-brainer. Ingen forskare vågar disputera på en avhandling i wiki-format. Jag vet. Jag försökte lansera idén för 10 år sedan men insåg ganska snabbt att den akademiska världen inte var redo ännu.

Men nu är det 2010. Och nu använder till och med forskare Wikipedia i sin research (inte som enda källa, men ändå…). Jag tror att vi behöver belysa fördelarna med ett nytt sätt att organisera vetenskap om vi ska lyckas. Att det blir enklare att relatera olika avhandlingar till varandra. Att det går att korsreferera mellan discipliner på ett sätt som aldrig varit ens fysiskt möjligt. Att gemene man faktiskt skulle kunna ta till sig forskning på ett enkelt och kvalitetssäkert sätt. Att den vetenskapliga debatten sker med öppna dörrar, med full insyn.

Jag tror att en reform som denna skulle kunna innebära en snabbare utveckling globalt. Information blir lättare att nå, att processa, att relatera till annat. Hantverket blir helt enkelt lite smidigare.

Jag säger bara – kom ihåg var ni läste det först! Och om det inte var här vill jag gärna ha en länk ;)

Popularity: 5% [?]

Tags: , , ,

Detta inlägg är svar till en uppmaning från Larry Söder som är ordförande i Kommunfullmäktige i Kungsbacka.

Två gubbar sitter på en parkbänk. Det är sent i maj och solen skiner. De har egentligen inte tid att sitta still. De är bara 83 och 85 år gamla och är redan sena till yogalektionen. Men idag tar de det lite lugnt. Ibland får man göra det.

”Jag kommer knappt ihåg hur det såg ut här när jag var barn” sa 85-åringen. ”Allt är så annorlunda nu.”

”Kommer du inte ihåg kiosken som låg på Storgatan? Och Sagabion? Jag kommer ihåg 1978. Då lyckades jag ta mig in på Star Wars trots att jag inte var gammal nog” sa 83-åringen.

”Jo, den kommer jag ihåg”, sade den andre. ”Och kommer du ihåg Kristianssons Café? Där hängde vi hela gymnasietiden på 80-talet. Och på Hotellet.” sa 85-åringen

”Och Gathenhielm. Och Venezia! Kommer du ihåg Venezia! Hela Sovjets hockeylag var där en gång, kommer jag ihåg. Fick sig en väst-pizza. Heh.” sa den andre.

”Kungsmässan var nästan bara en mataffär på den tiden. Och vi hade inga pendeltåg. Inte ens till Göteborg.” sa den äldre och skakade misstroget på huvudet.

”Jo, annat var det förr”, suckade 83-åringen. ”Då fick man parkera i stan. Fast, det är klart, vi har ju inte behövt bilar de senaste 20 åren. Sedan pendeltågen byggdes ut till Frillesås, Gottskär och Särö har stan förändrats. Jag kommer ihåg i början av 2000-talet, kanske 2010, då var tjafset som värst. Kommer du ihåg?”

85-åringen nickar sorgset. ”Jo, nog kommer jag ihåg. Handlarna ville en sak, de boende i innerstaden en annan, och politikerna en tredje.”

”Glöm inte de övriga kommuninvånarna. De hade också åsikter om hur stan skulle utvecklas.” sade den yngre. ”Och till slut – när alla hade kommit överens – var det som om luften gick ur alla gamla motsättningar. Det är nog mitt tydligaste minne av hur stan förändrades. Att helt plötsligt var alla med på tåget, liksom.”

”Det bästa de gjorde måste nog ha varit att bygga ihop Kungsmässan med innerstaden. När de gjorde restaurangstråket längs ån. Till och med det gamla biblioteket fick nytt liv. Helt plötsligt låg det mitt i smeten.” sade 85-åringen

”Jo, eller när saluhallen byggdes på torget.” sade 83-åringen. ”Jag kommer ihåg att många var motståndare till den, men hela innerstaden förändrades när den kom. Den och hotellet.”

”Ha ha, ja att närproducerad mat skulle slå så hårt hade vi inte koll på då. Men sedan oljan tog slut är det ju det som gäller. Förresten, snart kan man få tag på jordgubbar igen!”

”Men tänk om de inte hade fattat beslut om att torget behövde moderniseras?” frågade 83-åringen. ”Tänk om de hade kört på i samma gamla spår. ‘Det funkade förra året, så då funkar det nog i år också’” härmar han med pipig röst.

”Nej, det var tur de tog sitt förnuft tillfånga.” sade den äldre och reste sig. Dags att ta sig vidare till yogan. ”Till exempel det där med parkeringarna. Kommer du ihåg? De envisades med de där myntautomaterna hur länge som helst. Skickade helt fel signaler. Varberg var ju tidigt ute med P-skivan, och när vi till slut fick samma så var det som om centrum blommade upp. Folk åkte dit för att shoppa igen. Inte bara för att uträtta ärenden.”

”Jo, visst kommer jag ihåg. Det blev en symbolfråga, det där. Precis som den om restaurangerna vid ån. Tur att det blev som det blev.”

De spände på sig sina ryggsäckar och svävade en stund en bit ovanför marken innan de seglade iväg mot yogalektionen. Den hölls i Fjärås idag. Precis utanför centum.

Popularity: 12% [?]

Tags: , ,

[Den som vill kan se detta inlägg som del 2 i en miniserie om hur vi skulle kunna utveckla vår syn på - och hantering av - information. Del 1 handlade om taggbaserad kontra hierarkisk informationslagring. Jag tänker mig även en del 3 som kommer att handla om den vetenskapliga publikationen och varför den har sett likadan ut i hundratals år.]

Den galne vetenskapsmannen tar på sig sin transmogrifieringsmössa och drar med ett maniskt skratt i den stora röda spaken. Sladdarna till den silverfärgade huvudbonaden börjar glöda. Det blixtrar mellan elektroderna och med en stor rökpuff smäller det till i tänkarhatten. Vetenskapsmannen börjar frenetiskt att anteckna. Detta var en stor upptäckt. Han hade äntligen lyckats definiera hur systemteori, cybernetik , objektorientering och logistik hörde ihop.

Nja. Så går det inte till. Inte riktigt.

När man bedriver forskning handlar det väldigt mycket om att först ta reda på vad andra har gjort. All vetenskap bygger på:

  • Teori. Vad andra har skrivit om ditt forskningsområde.
  • Empiri. Insamlad data om ett fenomen, till exempel mätdata från försök, intervjuer, enkäter, simuleringar eller fallstudier.

Beroende på vad som kommer först brukar man skilja på deduktiv och induktiv forskning.

Deduktiv forskning innebär att man först formulerar en teori eller en hypotes baserad på tidigare forskning/erfarenheter. Denna teori testas sedan med hjälp av empiri, till exempel med ett experiment eller en studie.

Induktiv forskning innebär att man ger sig ut i verkligheten, studerar och samlar på sig intryck, mätvärden och fakta. Sedan letar man mönster och samband. Tillsammans med befintliga teorier kan man sedan, om man har tur, formulera nya förklaringsmodeller om verkligheten utanför.

Det finns naturligtvis ingen renodlad vare sig induktiv eller deduktiv forskning. Det är alltid en mix av de två och som forskare känner man sig ibland som en pingisboll när man studsar omkring mellan teori och verklighet. Men vad båda dessa forskningsansatser har gemensamt är den stora betydelsen av tidigare utförd forskning. Den måste man bara ha koll på.

Och det är detta jag tänkte skriva lite om. Jag tycker nämligen att det finns en hel del utvecklingspotential i hur vi organiserar vetenskapliga texter.

För den oinsatte tänker jag förklara lite hur vetenskaplig kunskap hanteras idag. Och hur den utvecklas, byggs ut och förvaltas.

All (beständig och för omvärlden åtkomlig) vetenskaplig kunskap lagras i skriftlig form. Det finns ett antal olika format som används:

  • Forskningsrapporter. Ofta utförda på uppdrag av en finansiär, till exempel en myndighet. Rapporten kan vara lång och fullmatad med både teori och empiri.
  • Vetenskapliga artiklar. Den vanligaste formen att publicera forskningsresultat. Det finns ett antal undergrupper som grovt markerar kvalitetsnivå:
    • Branschtidskrifter. Målgruppen ligger utanför vetenskapen och artiklar i dessa tidskrifter har föga eller inget vetenskapligt värde.
    • Konferensbidrag. Inom varje vetenskapsområde arrangeras ett stort antal konferenser där forskare från ibland hela världen kan träffas och utbyta resultat. I samband med konferensen publiceras ofta en bok – proceedings – med alla deltagarnas artiklar. Många konferenser har en reviewprocess, dvs artiklar kvalitetsgranskas innan de inkluderas.
    • Tidskriftsartikel. I en vetenskaplig tidskrift publiceras artiklar inom ett smalt ämnesområde. Det är ofta en tuff reviewprocess innan en artikel accepteras och ju högre rankning av tidskriften, desto svårare att få publikation.
  • Avhandlingar. En forskarstudent (doktorand) sammanfattar sitt forskningsområde i en doktorsavhandling. Avhandlingen är en bok som för det mesta innehåller 4-6 artiklar (konferens- och tidskriftsartiklar) som doktoranden har producerat under sin utbildning. Dessutom skriver doktoranden en sammanfattning – en kappa – som knyter ihop artiklarna och placerar dem i ett sammanhang. Avhandlingens innehåll är granskat och godkänt av en betygskommitté som även bedömer huruvida doktoranden lyckas försvara sin forskning gentemot en opponent vid en offentlig disputation (jag har beskrivit detta häftiga event här).

Jag återkommer nu till den berömda kärnan i den krullhåriga hunden. Andras forskning. Otroligt viktigt om man ska klara sig i vetenskapens myller. Man måste kunna hantera sina referenser. Och med hantera menar jag:

  • Hitta referenser. Man måste hitta de som har skrivit om ditt ämnesområde. Och de som har skrivit om angränsande områden. Och de som tycker tvärtom. Och de som håller med. En massa letande helt enkelt.
  • Läsa referenser. Man måste plöja igenom kopiösa mängder forskningslitteratur. Avhandlingar, artiklar, rapporter. Allt ska läsas, processas, reflekteras över, kritiseras och – kanske – användas.
  • Använda referenser. När man skriver gäller det att ha koll på hur man använder sina referenser. Jag har varit på disputationer där opponenten upptäcker att han är felciterad i avhandlingen. Inte bra. Det går inte att ta lösryckta meningar ur en källa, man måste kunna svara på motivet till en referens på sin disputation.

Det handlar alltså om att – likt en spindel – långsamt bygga ett nät av teori, bit för bit. Vad finns det då för hjälpmedel? För 20 år sedan var tidskrifter verkligen tidskrifter. En pappersbok som kostade multum och som levererades i två ex till ett universitet. Sedan fick alla snällt vänta på sin tur att läsa. Så är det naturligtvis inte idag. Idag ligger artiklarna i fulltext online, dock är de ofta lösenordsskyddade och universiteten betalar grova pengar för att deras forskare ska kunna tanka hem kunskap i PDF-format.

Och när de ligger online är de också sökbara. Väldigt praktiskt. För att inte tala om när Google lanserade Google Scholar. Nu kunde gemene man lätt söka i världens samlade vetenskap.

Det finns ett stort antal akademiska sökmotorer som används av biblioteken idag. De har olika förtjänster som gör att de är attraktiva, till exempel kan de hantera mycket avancerade sökfrågor och även låta en forskare prenumerera på en specifik fråga. Om något nytt dyker upp får forskaren ett mail. Push-Science. Tidigare var det Pull som gällde, så nog har det utvecklats lite…

Flera av dessa sökmotorer indexerar även upp referenserna i de artiklar som är sökbara. Vad innebär detta? Jo, det är nu det blir intressant. Låt säga att artikel A refererar till Artikel B och C. Och Artikel B refererar till Artikel C, medan Artikel C (som skrevs först) inte refererar till vare sig A eller B. Då skulle det betyda att Artikel A har noll inkommande referenser, B har en och C har två. Alltså kan man anta att C är den viktigaste av de tre.

Känns detta tänk igen? En ledtråd: betrakta referenserna som hyperlänkar och artiklarna som webbsidor.

Det skulle alltså – i teorin – vara möjligt att måla upp en karta, en visualisering, över hur ett vetenskapsområde ser ut. I alla fall i termer av vem som refererar till vem. Det här är bara så coolt!

Som jag skrev ovan – en hel del tid går åt till att leta. Och till att sålla information. Så har det alltid gjorts. ”Det var svårt för mig, så då ska det vara svårt för de som kommer efter också”. Yeah. Right.

Jag föreslår att de vetenskapliga sökmotorerna börjar tänka lite mer som till exempel Google eller, varför inte, Facebook. Jag skulle vilja ha en funktion där jag skriver in en enkel sökfråga – det kan vara ett begrepp eller en författare etc. – och ut kommer en visualisering över hela det teoriområdet. Så här skulle en visualisering kunna se ut:

De blå cirklarna representerar artiklar och linjerna referenser. Ju större cirkel, desto fler inkommande referenser (länkar). Vad man då får fram är en snabberäkning av den vetenskapliga tyngdpunkten i ett område. Var man ska börja läsa för att snabbast få koll, helt enkelt. Jag vet inte exakt hur Google Page Rank funkar men nog borde detta även vara applicerbart på vetenskapliga artiklar? Bara man gör tankesteget att se dem som webbsidor som länkar till varandra.

Då kan vi stället säga att ”Det var svårt för mig, men det kommer att gå lättare för dig!”. Känns bättre. Då kan forskarenergin läggas på kreativitet istället för att bygga spindelnät.

Popularity: 14% [?]

Tags: , , , , , ,

Jag vet att jag har tipsat om denna tidigare, men jag bara måste göra det igen. Han har så rätt, och han säger det så bra!

Institutionaliserad utbildning hör till 1000-talet och de som inte fattar detta kommer att tvingas fatta ändå. Det är budskapet med denna, utmärkta, film. Den berör alla som har koppling till utbildning på något sätt. Lärare, rektorer, elever, föräldrar, arbetsgivare. Så har du inte sett den än är det verkligen dags nu. För att göra det lite enklare har jag åkt till USA och hämtat hem filmen åt er. Här kommer den:

Popularity: 12% [?]

Tags: , , ,

Här kommer veckans höjdpunkter:

Popularity: 12% [?]

Tags: ,

Jag har alltid haft PC-dator. Ända sedan mitt yrkesliv började på allvar 1996 har jag arbetat i PC-miljö (med undantag för några månader 1996 när jag faktiskt hade en – må vara långsam och buggig, men ändå – en Mac).

Sedan 1996 har jag avverkat runt 7-8 stationära och lika många bärbara PC. Allt från Windows 95 till 98, XP och senast Vista.

Jag har utvecklat PC-programvara sedan 1998. Först i Office-miljö, senare i VB. Jag har programmerat VBScript för webben, jag har djupa kunskaper om hur en PC fungerar och hur den kan fås att göra som man vill. Kort sagt: jag är grym på PC-datorer.

På 90-talet var universiteten och reklambyråerna/tryckerierna de enda som körde Mac. Prestigeprogramvaror som Illustrator och Photoshop portades till PC och alla – inklusive jag själv – dömde ut Apple som företag. Alltför konservativa med sin plattform, alltför smal målgrupp.

PC-plattformen växte å andra sidan explosionsartat. En PC kunde byggas ihop av ett litet antal standardkomponenter och vem som helst med kunskap om vilken ända på en skruvmejsel som bör riktas mot skruven kunde bygga sin egen dator. Hem-PC-reformen innebar ytterligare ett till synes ointagligt fäste för PC-datorerna. Dell stöpte om datormarknaden med sin Direct Business Model. Alla kunde designa sin egen dator och få den hemlevererad inom två veckor – billigare än alla konkurrenter. HP, Compaq, Fujitsu-Siemens, IBM och de andra reagerade sent på det nya hotet. Dell seglade upp och blev en av världens tre stora datortillverkare.

Så kom iPoden. Och världen förändrades. Apple lyckades med konsttycket att förföra en hel planet. Så till den milda grad att inbitna PC-användare faktiskt såg mellan fingrarna och köpte en Appleprodukt – kanske för första gången i deras liv. Apple måste – antar jag – ha sett den enorma succé som deras MP3-spelare fick som en plattform för ytterligare ”indoktrinering”. Sedan kom iPhone. En tricorder, dator, leksak, livsstilsikon, mediespelare, affärspryl med mera.

I min egen utveckling hade jag som sagt vandrat genom ett stort antal PC-datorer och jag kände mig lika hemma i PC-miljön som i min egen TV-soffa. Alla i släkten ringde mig när de fick datorproblem och jag kunde för det mesta hjälpa dem även om jag själv inte satt vid en dator för tillfället. För mig var dator=PC helt enkelt.

I början av 2009 skulle jag byta jobbtelefon. Jag valde mellan två – som jag bedömde det – likvärdiga produkter: SonyEricsson Xperia X1 och iPhone 3G. Jag valde X1:an. Jag kunde PC, och iPhone saknade navigeringsstöd.

And I entered a world of pain and sorrow.

Det bästa man kan säga om X1:an är att den har ett grymt tangentbord. Mail och SMS var för första gången enkelt. Det sämsta – eller en av de sämsta sakerna – var att den inte gick att ringa med. En egenskap som är särskilt bekymmersam om man är en telefon. Samtal bröts och att hitta ett telefonnummer kunde lika gärna resultera i en omstart. I samma veva hade jag börjat tappa förtroendet för Windows Vista. Alltmer av min tid gick åt till att lösa/hantera/jobba runt olika problem som berodde på operativsystemet. Till slut bedömde jag att en halvdag i veckan brändes på att hantera Microsoftrelaterade problem i telefon och/eller dator. Det är 10% av min tid. Ska man se vad jag kostar min arbetsgivare är det mer än en telefon i månaden som försvinner på rent strul.

I september fick jag nog. Jag köpte en Macbook Pro och lade in en beställning på en iPhone 3Gs. Telefonen levererades en månad senare.

Och en ny värld öppnade sig. *varning för klyschor framgent i detta inlägg, sorry…*

Dirty Keyboard
Creative Commons License photo credit: nathanmac87

Med min nya dator fick jag bekanta mig med en värld där användaren hamnat i fokus. Kompromisslöst. I PC-världen är det datoradministratören som är i fokus. En PC kräver mycket mer av sin administratör än en Mac. På gott och ont. Du har en frihet i PC-miljön som är helt otrolig. Det finns inget man inte kan göra. I Macmiljön kan man förvisso ta sig in på låg nivå men det är inget som stöds via formulär etc. Du ska använda datorn som Steve Jobs har bestämt, och hör sen!

Nåväl, allt var inte bra i äppleland. Vissa saker var bättre på PC. Till exempel hur man hanterar markören då ett ord redan är markerat. Funkar klockrent i PC-miljö men är frustrerande på Mac. Små saker som helt enkelt är annorlunda.

Jag har alltid skrattat lite föraktfullt åt sektbeteendet som Macanvändare visat prov på. Det yttrar sig som följer:

  • En på gränsen till religiös tro på Apple och Steve Jobs
  • Man ifrågasätter inte Apples beslut och designval. Om man inte kan skicka MMS så innebär detta bara att MMS är en teknologi som är på väg ut och Apple har helt enkelt fattat detta innan alla andra.
  • Intresset för nya produkter tar sig ohälsosamma proportioner
  • Man är villig att betala 200 kr mer för en USB-sladd som är vit och som ser snygg ut när den är inkopplad i datorn
  • Man är väldigt förlåtande rörande de fel och brister som man upptäcker. ”Ingen blixt till kameran? Nåja, det behöver jag egentligen inte ändå.”

Om man vet vad man ska leta efter kan man se sektbeteendet överallt. I branschtidningar, på reklambyråer, tryckerier, universitet,  i forum – kort sagt, hos alla som använder Mac.

Jag skulle aldrig tillhöra sekten! Jag gick in i Mac-världen med öppna ögon och med en blick av stål.

Nu, sex månader senare, kan jag bara erkänna att jag är fullständigt sektifierad. När någon skriver på Twitter: ”Idag har jag installerat Windows 7″ vill jag svara ”Varför det?”. Jag passar på att på varje möte visa upp min Macbook och ställer gärna upp och svarar på frågor om datorn och dess förträfflighet. Om jag går förbi en Apple Store går jag in. Bara för att kolla lite…

Jag vill göra hatten av för ett av världens smartaste marknadsföringskoncept! Kunderna gör reklam för produkten – och bättre än vad de själva skulle kunna göra.

Sen skadar det inte att ha såpass kassa konkurrenter…

Popularity: 53% [?]

Tags: , , , ,

Har ni någon gång tänkt på hur vi organiserar kunskap? Hur vi katalogiserar information och hur vi säkerställer att vi – eller någon annan – kan hitta rätt bit av data vid ett senare tillfälle?

Det har jag. En hel del de senaste 10-12 åren, faktiskt. Det började när jag i min forskning intresserade mig för cybernetik och systemvetenskap. Och för hur man kan organisera och visualisera oerhört komplexa system med hjälp av enkla byggstenar. Dessa byggstenar som jag för övrigt visade inte var något annat än klasser (som i objektorientering).

Inom datorvetenskapen har objektorienteringen utvecklats sedan mitten på 1960-talet (Simula 66 sägs vara det första objektorienterade programspråket). Parallellt hade matematiker och informationsteoretiker utvecklat cybernetiken (som inte har ett dugg med Arnold Schwarzenegger eller terminator att göra). Centralt inom både objektorienteringen och cybernetiken är idén om ett enkelt gränssnitt som enda kanal till och från ett inkapslat system (Black Box i cybernetik, Klass/Objekt i objektorientering).

Nåväl. I samma veva som jag började intressera mig för dessa båda ämnesområden släpptes Outlook-97. Och då upptäckte jag Microsofts kanske största grej hittills: kategorierna. I Outlook organiseras allt normalt i mappar. Och helt plötsligt inför de dessa kategorier. Nu kunde en kontakt tillhöra flera kategorier samtidigt, och varje kategori kunde ha flera objekt. Och plötsligt var det något som klickade till.

Traditionellt organiserar människan information hierarkiskt. Det är enkelt att förklara och enkelt att utföra. Se på filsystemet i en dator. En rotkatalog med ett antal underkataloger, som i sin tur har fler underkataloger etc. Så ser nästan all organisation av information ut. Bibliotek har avdelningar och sedan ämnesord för att katalogisera sina böcker. Därav behovet av sökmotorn. En sökmotor bryr sig inte om hierarkier, den indexerar alla ord på till exempel en webbsida och när någon sedan söker på ett visst ord hittar sökmotorn förhoppningsvis originallänken – kopplad till sökordet.

Att – som Google vill – söka istället för att leta har gjort oss beroende av sökmotorerna. Vi använder dem för att leta upp all tänkbar information och bryr oss inte om att vare sig katalogisera eller att bygga hierarkier längre. Finns ingen anledning, det är ju bara att söka! Jag menar att det visst finns en anledning att fortsätta att organisera och katalogisera information. Och att själva handlingen att organisera är nästan ett självändamål som hjälper oss att hitta mönster och sammanhang.

Luddigt? Vänta bara!

Jag ska ge er två exempel.

Det första exemplet är en sökväg till ett dokument på en hårddisk:

/Dokument/Jobbgrejer/Projekt/Alfa/Källmaterial/Böcker/Casti-alternate_realities.pdf

Den pekar på en PDF av en bok som användes som källmaterial i ett projekt.

Ta en stund och bläddra på din hårddisk. Du känner igen dig, eller hur?

Mitt andra exempel är samma dokument, nu taggat istället för placerat i en sökväg:

Casti-alternate_realities.pdf
Tags: [Dokument] [Jobbgrejer] [Projekt] [Alfa] [Källmaterial] [Böcker]

Vad är då skillnaden mellan dessa två metoder att organisera? Inte särskilt stor, tänker du. Gigantisk, säjer jag.

Grunden i hierarkiska filsystem är några få, enkla, strikta regler, varav den viktigaste är att ingen mapp och inget dokument får ha mer än en ”förälder”. Den hierarkiska organisationen innebär att varje bit information måste kategoriseras exakt rätt. Lägger du filen som hör till ”Projekt Alfa” i mappen för ”Projekt Beta” är den borta. Det går inte att från en gren i en hierarki se in i en annan.

I ett taggbaserat filsystem har man alla friheter. Man kan lägga till nya taggar utan att störa de befintliga. Jämför med att flytta ett dokument i det klassiska filträdet. Där var man tvungen att skapa en kopia av dokumentet om man ville att det skulle finnas på mer än ett ställe i hierarkin. Vill man visa sina taggade filer i en hierarki går detta utmärkt. Man bestämmer bara vilken av taggarna som skall vara rotnivå. Sedan är det bara att låta informationen organisera sig själv. Dokumentet i exemplet ovan skulle återfinnas på flera ställen i ”filträdet” eftersom det har 6 föräldrar. Men det gör inget. Nu kan man bläddra hur man vill. Man hittar alltid sitt dokument, oavsett vilka taggar man väljer att leta under.

Som ett komplement till sökmotorerna skulle alltså taggbaserade filsystem kunna spela en stor roll i hur vi organiserar information. Se bara på bloggarna. Och kolla in mitt snygga taggmoln här till höger. Enda gången jag använder hierarkiska begrepp är när en kategori ärver från en förälder, till exempel kategorin Färger har underkategorierna Röd och Blå. Om jag väljer Blå har jag också automatiskt valt kategorin Färger.

Ett full utbyggt taggbaserat filsystem skulle innebära att all information skulle kunna både sökas fram med hjälp av en sökmotor men också letas fram manuellt. Och i letandet kan man då även hitta relaterad information – något som sökmotorerna fortfarande är ganska dåliga på.

Jag förespråkar alltså att någon – Sun, Microsoft, Apple, vem som helst – genast utvecklar denna nya tidens filsystem så att vi stackars användare äntligen kan känna att vi kontrollerar all information på våra datorer. Hierarkisk datalagring är lite väl 1000-tal, faktiskt.

Popularity: 31% [?]

Tags: , , , , ,

Några av er har kanske läst om mina nostalgitrippar till 1994 och hur fel vi hade i förutsägelserna om dagens tekniknivå och hur vi använder modern informations- och kommunikationsteknologi.

Via Kjell Lundqvist (@kjllut) fick jag idag tips om en artikel som skrevs 1995 av Clifford Stoll på Newsweek. Artikeln hade den blygsamma rubriken ”The Internet? Bah! – Hype alert: Why cyberspace isn’t, and will never be, nirvana”. Heh.

Visst är det kul att läsa om förutsägelser som går fel! Jag klipper in hela artikeln nedan så kan ni skratta en stund (länk till originalet):

The Internet? Bah!

Hype alert: Why cyberspace isn’t, and will never be, nirvana

By Clifford Stoll | NEWSWEEK
From the magazine issue dated Feb 27, 1995

After two decades online, I’m perplexed. It’s not that I haven’t had a gas of a good time on the Internet. I’ve met great people and even caught a hacker or two. But today, I’m uneasy about this most trendy and oversold community. Visionaries see a future of telecommuting workers, interactive libraries and multimedia classrooms. They speak of electronic town meetings and virtual communities. Commerce and business will shift from offices and malls to networks and modems. And the freedom of digital networks will make government more democratic.

Baloney. Do our computer pundits lack all common sense? The truth in no online database will replace your daily newspaper, no CD-ROM can take the place of a competent teacher and no computer network will change the way government works.

Consider today’s online world. The Usenet, a worldwide bulletin board, allows anyone to post messages across the nation. Your word gets out, leapfrogging editors and publishers. Every voice can be heard cheaply and instantly. The result? Every voice is heard. The cacophany more closely resembles citizens band radio, complete with handles, harrasment, and anonymous threats. When most everyone shouts, few listen. How about electronic publishing? Try reading a book on disc. At best, it’s an unpleasant chore: the myopic glow of a clunky computer replaces the friendly pages of a book. And you can’t tote that laptop to the beach. Yet Nicholas Negroponte, director of the MIT Media Lab, predicts that we’ll soon buy books and newspapers straight over the Intenet. Uh, sure.

What the Internet hucksters won’t tell you is tht the Internet is one big ocean of unedited data, without any pretense of completeness. Lacking editors, reviewers or critics, the Internet has become a wasteland of unfiltered data. You don’t know what to ignore and what’s worth reading. Logged onto the World Wide Web, I hunt for the date of the Battle of Trafalgar. Hundreds of files show up, and it takes 15 minutes to unravel them–one’s a biography written by an eighth grader, the second is a computer game that doesn’t work and the third is an image of a London monument. None answers my question, and my search is periodically interrupted by messages like, ”Too many connectios, try again later.”

Won’t the Internet be useful in governing? Internet addicts clamor for government reports. But when Andy Spano ran for county executive in Westchester County, N.Y., he put every press release and position paper onto a bulletin board. In that affluent county, with plenty of computer companies, how many voters logged in? Fewer than 30. Not a good omen.

Point and click:
Then there are those pushing computers into schools. We’re told that multimedia will make schoolwork easy and fun. Students will happily learn from animated characters while taught by expertly tailored software.Who needs teachers when you’ve got computer-aided education? Bah. These expensive toys are difficult to use in classrooms and require extensive teacher training. Sure, kids love videogames–but think of your own experience: can you recall even one educational filmstrip of decades past? I’ll bet you remember the two or three great teachers who made a difference in your life.

Then there’s cyberbusiness. We’re promised instant catalog shopping–just point and click for great deals. We’ll order airline tickets over the network, make restaurant reservations and negotiate sales contracts. Stores will become obselete. So how come my local mall does more business in an afternoon than the entire Internet handles in a month? Even if there were a trustworthy way to send money over the Internet–which there isn’t–the network is missing a most essential ingredient of capitalism: salespeople.

What’s missing from this electronic wonderland? Human contact. Discount the fawning techno-burble about virtual communities. Computers and networks isolate us from one another. A network chat line is a limp substitute for meeting friends over coffee. No interactive multimedia display comes close to the excitement of a live concert. And who’d prefer cybersex to the real thing? While the Internet beckons brightly, seductively flashing an icon of knowledge-as-power, this nonplace lures us to surrender our time on earth. A poor substitute it is, this virtual reality where frustration is legion and where–in the holy names of Education and Progress–important aspects of human interactions are relentlessly devalued.
STOLL is the author of "Silicon Snake Oil–Second Thoughts on the Information Highway," to be published by Doubleday in April.

© 1995

Popularity: 27% [?]

Tags: , ,

Här kommer veckans höjdpunkter:

Popularity: 25% [?]

Tags: ,

Idag läste jag ett inlägg på Twitter av @jocke där han nämnde ”lagen om Information overload / Filter failure.”

Det finns många versioner av denna lag, och här tänkte jag försöka förklara min favorit.

I en artikel från 1974 skriver cybernetikern Conant om lagen PLIR – Partition Law of Information Rates. Lagen är en slags förklaring/beskrivning av hur varje informationsprocessor, varje system som hanterar information, brottas med ett antal förluster. Lagen kan beskrivas ungefär så här:

All information som når systemet måste på något sätt hanteras. Denna hantering leder alltid till ett antal förluster. Dessa förluster beror på koordinering, brus samt filtrering. Kvar, efter att dessa förluster dragits av, är den informationsmängd som faktiskt når mottagaren.

Hur fungerar detta i praktiken?

Låt säga att du läser en dagstidning. Allt, precis varenda bokstav och pixel i tidningen utgör den totala informationsmängden. När du läser lägger du bara märke till viss information. Du bläddrar nästan omedvetet förbi sidor som innehåller för dig ointressant material. Du BLOCKERAR information. När du läser resultattabellerna i Sporten eller aktiekurserna söker du upp den information du är intresserad av. Allt annat är BRUS som måste filtreras bort. Det du sedan läser finns utspritt i tidningen. Hur denna information är organiserad skiljer sig mellan olika tidningar, men gemensamt är att det behövs information för att KOORDINERA innehållet, till exempel sidhänvisningar, innehållsförteckning, sidnumrering. Denna information är viktig med bara för att kunna ta till sig den egentliga informationen. Kvar, efter att du läst tidningen (minus brus, blockerat och koordineringsinformation) är den information som du faktiskt tagit till dig.

På samma sätt hanterar vi till exempel ett användargränssnitt i en programvara eller på en webbsida. En stor del av informationen går åt till att ”bereda vägen” för den verkliga nyttan.

Vad har då detta med något över huvudtaget intressant att göra? Jo, i och med att mängden tillgänglig information ökar exponentiellt ökar också kraven på våra ”informationsprocessorer”. Verktygen för att hantera de grundläggande funktionerna för att filtrera bort brus, blockera och koordinera dataflöden måste bli minst lika moderna som informationskanalerna. Minst. Och dessutom måste vi alla kunna hantera de nya ”datakranarna” så att den information som når oss som uppfyller dessa krav:

  • Informationen skall vara relevant
  • Informationen skall vara i ett format som gör den enkel att absorbera, arkivera och vidarebefordra
  • Informationen skall inte vara redundant, dvs man vill ha information EN gång.
  • Informationen skall vara klassificeringsbar för att möjliggöra ytterligare sortering/koordinering/filtrering. Detta ställer alltså krav på metadata, alltså information om informationen.

Några exempel på verktyg/tekniker som fungerar enligt denna princip:

  • RSS-läsare (skrev om detta här)
  • Twitterklienter som till exempel märker upp hashtaggar och användare så att de blir klickbara
  • Wikipedia

Och några som inte hänger med:

  • Text-TV
  • Sökmotorer
  • Pappersmedia

Summan av den berömda kryddan är alltså att en (utomordentlig) forskare 1974 förutsåg metoder för att hantera det som @jocke kallar ”Information overload/Filter failure”.

Conant och hans kollegor hade för övrigt många intressanta idéer. Speciellt inom cybernetik. Kanske det blir dags för en snabblektion om detta också, så småningom…

Artikeln från 1974:
Conant, R. C. (1974) INFORMATION FLOWS IN HIERARCHICAL SYSTEMS In International Journal of General Systems, 1563-5104, Volume 1, Issue 1, 1974, Pages 9 – 18

UPPDATERING 1/3: Jag angav fel referens i första versionen av detta inlägg. Rätt ska vara rätt och korrekt artikel är nu inlagd.

Popularity: 34% [?]

Tags: , , , , , ,

Jag tillbringar ganska mycket tid på nätet. Min dator är påslagen 14-16 timmar per dygn och när jag inte sitter vid tangentbordet har jag definitivt min iPhone i närheten. Vad gör jag då?

Ja, allt… Nästan. Just nu har jag en sådan här i knät. Väldigt praktiskt.

På min dator är följande applikationer öppna för tillfället:

  • Firefox, med följande flikar
    • Bloggen (som jag just nu skriver i)
    • Facebook
    • Google Reader (mer om denna nedan)
    • Google Wave. Jobbgrejer.
    • 15 andra flikar med diverse intressanta länkar som jag klickat på. Alla länkar öppnas i nya flikar.
  • Mail
  • Evernote med allt från recept till mötesanteckningar
  • Word. Jobbgrejer (mest saker att läsa)
  • Excel. Jobbgrejer (mest saker att läsa)
  • Powerpoint. Förbereder en föreläsning och ett par föredrag. Ja, jag vet. Jag gillar egentligen inte Powerpoint, men jag försöker verkligen skippa punktlistorna i alla fall…
  • Spotify
  • Skype
  • Adium (chattprogram)
  • Smultron. Texteditor. Diverse anteckningar, ibland lite webbprogrammering.
  • Picasa. Foton.
  • iPhoto. Foton. Lite splittrat, jag vet. Har inte bestämt mig än.
  • Tweetie. Twitterklient.
  • Illustrator. Jobbgrejer.
  • Skitch. Perfekt för skärmbilder etc.
  • VLC Player. Spelar allt.
  • Adobe Acrobat
  • Cyberduck (FTP). Behövs ibland.

När jag arbetar rör jag mig konstant mellan (nästan) alla dessa applikationer. Jag fokuserar sällan på samma sak i mer än 30 minuter (om jag inte har väldigt tight deadline). Via facebook och Twitter kommunicerar jag med stora delar av mitt nätverk. Det är också via dessa kanaler som jag oftast får ”breaking news”, till exempel om rasade idrottshallar eller bombhotade köpcentra. Men som tillförlitlig informationskälla har mikrobloggarna sina begränsningar. På Twitter kan man omöjligen följa allt som händer. Det som händer när du inte är inne kommer du med stor sannolikhet att missa (om det inte vidarekopieras av andra, sk retweet). Nej, ska man bevaka nyheter behöver man en prenumerationsfunktion. Man behöver RSS.

RSS är ingen ny teknik, men den är väldigt användbar. RSS står för Rich Site Summary (eller Really Simple Syndication, delade meningar råder). RSS är en standard som gör så att innehållet på en webbsida, till exempel en nyhetssajt eller en blogg, separeras från layouten. Innehållet kan sedan läsas av en annan sida, tjänst eller programvara. I min webläsare kan man se i adressraden om en sajt erbjuder ett RSS-flöde (den blå fyrkanten, ibland kan den även vara orange):

När man prenumererar på ett RSS-flöde betyder det att man med hjälp av en programvara eller tjänst kan läsa innehållet på den aktuella sajten utan att besöka den. Vad betyder då detta?

Jo det betyder att jag kan bevaka en stor mängd nyhetskällor och bloggar på ett och samma ställe. Jag behöver alltså inte ”surfa runt” för att bevaka, innehållet kommer till mig. De senaste åren har jag testat en uppsjö olika RSS-läsare och tjänster. Den jag (slutligen?) har fastnat för är den webbaserade tjänsten Google Reader. Via denna prenumererar jag i dagsläget på ca 140 olika nyhetskällor. Alla publicerar inte varje dag och många av dem publicerar bara rubriker. En normal dag kan det röra sig om runt 200 rubriker i ”mitt” nyhetsflöde. De allra flesta skummar jag bara förbi men vissa läser jag naturligtvis.

Till höger här bredvid kan du se vilka bloggar jag har valt att följa i min RSS-läsare. Blogglistan är faktiskt hämtad från Google Reader vilket betyder att om jag lägger till en ny nyhetskälla/blogg i min RSS-läsare kommer listan här på bloggen att uppdateras.

Hur ofta läser jag RSS-rubrikerna då? Ja, det kan variera, men en-två gånger per dag minst (funkar även i mobilen).

Jag har tidigare blivit kontaktad av företag som säljer nyhetsbevakningstjänster. De skapar en samling sökord och levererar träffar till dig via mail varje dag. Min bevakning var bättre (och gratis). Deras skulle kosta ett antal tusen kronor per månad.

Vill man få koll på läget finns det få saker som slår RSS. Att kombinera bloggar och nyhetstjänster och låta dessa flöda in i samma användarmiljö är snudd på genialiskt.

Och något som jag har upptäckt senaste halvåret är hur kraftfull bloggvärlden är. Tillsammans med Twitter är bloggarna mina största informationskällor rörande flera områden. Botanisera gärna i listan här bredvid. Där finns allt från nyttiga till politiska till roliga till intressanta till annorlunda till genialiska bloggar. Som alla är läsvärda. Och det är inte särskilt jobbigt. Jag lägger ungefär samma tid på att läsa morgontidningen som på att scanna av bloggarna. Om något intresserar mig lägger jag tid på att läsa, annars scannas bara rubrikerna.

Vill du också ha koll på läget?

Popularity: 28% [?]

Tags: , , , , ,

Idag ska jag försöka ta mig hem från Umeå med flyg. Mina fredag-eftermiddagsresor brukar alltid strula. Och ser man på – det snöar i Umeå. Vi får väl se om vi kommer fram eller ej ikväll.

Popularity: 14% [?]

Den coolaste prylen Gene Rodenberry kunde komma på när han skapade Star Trek var tricordern. En liten handhållen pryl som kunde räkna ut saker, läsa av omgivningen och till och med diagnostisera sjuka och skadade.

Stetoskopet fyller 200 år 2016. Dags för nästa steg.

Vi har redan börjat se flera exempel på hur biometriska appar har börjat dyka upp i Appstore.

Kardiologen Eric Topol höll hösten 2009 ett fullständigt lysande föredrag på TEDMED angående hur vi med ny trådlös teknik kan ta diagnostisering och biometrisk övervakning till en ny nivå. Till tricordernivå. Mycket nöje!

Popularity: 22% [?]

Tags: , , , , ,

Jag saknar en app på iPhone. Jag skulle vilja generera en lista på installerade applikationer komplett med iTuneslänkar. Det första man pratar om med en annan iPhoneägare är vilka appar man har installerat. Att det inte finns något sätt att smart kunna kommunicera detta är synd, tycker jag. Eller har jag fel? Meddela mig i så fall.

Hur som helst. I väntan på en ”Installed on my iPhone”-app tänkte jag bjuda er på min lista över de 36 apparna jag använder mest. De två första skärmarna alltså. Så här ser de ut.

Sida 1:

  1. Kamera. Naturligtvis. Standardprogram.
  2. Evernote. Bästa anteckningsappen. Desktopklient finns för PC/MAC. Gratis
  3. Navigon. Funkar kanonbra och kan köras tillsammans med iPod. Drar kopiösa mängder batteri, dock. Kartor för hela Europa. Pris: 699 kr.
  4. Safari. Naturligtvis. Standardprogram.
  5. Google Mobile App. Ovärderlig sökapp och även genväg till Googles andra tjänster såsom GMail, Buzz etc. Gratis.
  6. Wikipanion. Realtidssökning i Wikipedia. Gratis (det finns en betalversion också).
  7. Inställningar. Standardprogram.
  8. Klocka. Standardprogram.
  9. ToDo. iPhone saknar en bra Todolista. Denna var den mest prisvärda jag kunde hitta. Pris: 75 kr.
  10. doodle. Utan tvekan ett av mina bästa köp. Grym tjänst för bokning av möten. Synkas med din kalender. Pris:22 kr.
  11. WordPress. Ett måste om man har en blogg. Gratis.
  12. Sleep Cycle. Helt grym. Se recension här. Pris: 7 kr.
  13. Kontakter. Standardprogram.
  14. Meddelanden. Standardprogram.
  15. Tweetie 2. Överlägset bästa twitterklienten för iPhone. Jag saknar några saker, men helheten överväger. Viktig för mig. Pris:22 kr.
  16. facebook. Nuff said. Gratis.
  17. Telefon. Jo, man kan ringa med den också.
  18. Mail. Standardprogram. Vissa brister, framför allt för mig som kör POP, men helt OK.
  19. Kalender. Standardprogram.
  20. iPod. Nuff said. Standardprogram.

Och sida 2:

  1. Photoshop Mobile. Lysande av Adobe att släppa en fotoredigerare till iPhone. Den funkar väldigt bra. Gratis.
  2. 200 Situps. Personlig tränare, iPhone-style. Pris: 15 kr.
  3. 100 Pushups. Personlig tränare, iPhone-style. Pris: 15 kr.
  4. Runkeeper Free. Helt otrolig app/tjänst som loggar dina löprundor/promenader och visar karta, kaloriförbränning, hastighet och mycket mer. Gratis.
  5. Doodle jump. Varning. Ladda inte ner detta spel om du har dåligt med tid. Vansinnigt beroendeframkallande och väldigt kul. Pris: 7 kr.
  6. SVT Play. Fantastisk, helt enkelt. Gratis.
  7. Kartor. Standardprogram.
  8. Kalkylator. Standardprogram.
  9. Appstore. Standardprogram.
  10. Flashlight. Används förvånansvärt ofta! Gratis.
  11. Yr.no. Väderapparnas väderapp. Gratis.
  12. Skype. Har den på sida 2, men använder den väldigt sällan… Gratis.
  13. Spotify. Köpte premiumkonto inför skidresan. Håller några veckor till, sedan får vi se… Gratis (premiumkonto behövs, dock).
  14. WifiTrak. Räddade mig i London sist. Hittar och testar alla trådlösa nätverk. Gratis.
  15. TripIt. Grym reseassistent. Skriver på en recension, stay tuned. Gratis.
  16. LinkedIn. Mitt professionella nätverk. Gratis.

Naturligtvis har jag andra appar på min iPhone. Totalt 9 sidor. Men de två första sidorna speglar ganska väl vilka jag använder mest.

Nu till en utmaning. Ni som läser detta, vilka appar har ni på sida 1 och 2? Blogga gärna om det och posta en länk i kommentarerna.

Popularity: 68% [?]

Tags: , , ,

På grund av snön har Kungsbacka kommun fått några problem på halsen. Häromdagen rasade taket in på Vallda idrottshall, något som uppmärksammades i hela landet. Olyckligtvis hade en stackars byggnadsingenjör (?) några dagar tidigare återöppnat hallen efter att den varit stängd just för rasrisk. Ett innebandylag skulle ha tränat på morgonen då taket störtade in men räddades av vädret – det var för få av spelarna som hade kunnat ta sig till träningen som följaktligen ställdes in.

Efter att mediadrevet jagat syndabockar bestämde kommunens krishanteringsgrupp att inga kommunala skolor, förskolor eller idrottsanläggningar skulle öppnas på måndagen. Vi fick två telefonsamtal inom loppet av 10 minuter på söndagskvällen. Dagis och skola var stängda, mer besked skulle komma måndag kväll när fastigheterna besiktigats. Bra! Rätt beslut.

Under måndagen meddelade kommunen på sin hemsida att information rörande tisdagens eventuella öppethållande skulle meddelas kl 19 på kungsbacka.se. Jag gick in på hemsidan kl 19:30:

En tid senare (20 min?) fick jag detta svar:

Jaha.

Efter ytterligare en stund fick jag äntligen info om att skolan fortfarande var stängd men att dagis skulle öppna som vanligt.

Bra. Bra att de inte chansar och bra att de informerar.

Men.

Med en rysning funderar jag på vad som hade hänt om betydligt fler hade vänt sig till kommunen för information. Nu var det bara vissa av barnfamiljerna. Tänk om en riktig katastrof hade drabbat oss? Tänk om stormen Super-Gudrun hade plöjt in och jämnat byggnader med marken. Eller om dricksvattnet i Lygnern blivit förgiftat (kommunens egen lilla färskvattenpöl).

Kungsbacka, dags att ni ser över er krisberedskap. Hitta alternativa kommunikationskanaler, skala upp er webb, använd e-post, facebook, SMS och twitter. Och var lite snabbare på bollen. Att hänvisa till en hemsida som ni vet (?) kommer att krascha skapar bara onödig irritation.

Jag är egentligen inte irriterad, det värsta som kunde hända mig var att jag anlände med barnen till en stängd skola. Jag är däremot rädd. Rädd att när det verkligen gäller kommer kommunen inte att kunna klara av trycket.

UPPDATERING: Larry Söder, kommunalråd i Kungsbacka, har svarat på sin blogg.

Popularity: 39% [?]

Tags: , , , , ,

@mymlan (Sofia Mirjamsdotter) presenterar varje vecka en utmaning till Sveriges bloggare. Ett tema att skriva om. Denna vecka är det om musik. Och om att presentera en Spotifylista på 10 låtar som på något sätt hör ihop. Eftersom jag har ett tvivelaktigt förflutet som basist (i ordets vidaste, mest hobbybetonade bemärkelse) går jag igång på låtar med just bas som huvudtema (något jag har bloggat om här). Det behöver inte vara så att basen är det enda som hörs, eller ens att basen hörs över huvudtaget. Men det är låtar som har det gemensamma att basgången driver låten.

Mina 10 låtar har alltså det gememsamt. Basgången. Den är faktiskt nästan identisk i alla låtarna, något som jag har insett är en akilleshäl i min musiksmak. Fallande bas.

Men erkänn att det är bra!

Spellistan: Fall of the Bass

Popularity: 50% [?]

Tags: ,

Här kommer veckans höjdpunkter:

Popularity: 34% [?]

Tags: ,

Det var en gång ett land som hette Hamland. Egentligen hette landet något annat, men alla använde som sagt namnet Hamland.

I Hamland bodde vanligt folk. De gick i skolan, arbetade, såg på TV, åt middagar och gick på fotboll. Visst – ibland hände det att någon drack lite för mycket öl när de gick på fotboll, men på det stora hela var invånarna i Hamland ett skötsamt folk.

I Hamland bodde tre prinsar. De var inga riktiga Prinsar men det visste de själva inget om. Det är om dessa tre prinsar som denna saga handlar om.

En dag sade den första prinsen, som vi kan kalla för Prebus, att han planerade en semester med familjen. De skulle åka till grannlandet Arnland. Egentligen hette landet något annat, men alla använde som sagt namnet Arnland. Prebus skulle ta bilen över vattnet och semestra i södra Arnland.

- Men det är ju nära Hamland, sade Mogus, den andra prinsen. Kan man verkligen ha trevligt så nära hemmet?

- Precis, sade Periklus, den tredje prinsen. Tänk om du träffar någon du känner? Eller om någon känner igen dig?

- Jag kommer att åka till huvudstaden i Arnland, sade Mogus. Där kan man ha roligt! Ingen som känner en. Det gör inget om man spinner loss, liksom.

- Det vore kul, sade Periklus, men jag ska ju ha med mig familjen. Måste hitta ett annat ställe.

- Du kan ju alltid åka skidor, sade Prebus.

- Bra idé, sade Mogus.

- Jag vet inte, sade Periklus. Ingen av oss kan ju åka. Det finns ju inga backar här i Hamland.

- Det gör inget, sade Prebus.

- Det kommer ni att lära er, sade Mogus.

- Dessutom, sade Mogus, så ligger skidbackarna i Arnland så långt borta från Hamland att du kan bete dig lite som du vill!

- Får man tränga sig i liftkön? frågade Periklus.

- Varje gång, svarade Prebus.

- Får man säga till sina barn att de kan stanna var som helst i backen? frågade Periklus då.

- Självfallet, sade Mogus

- Och får man dricka öl hur man vill och bete sig som om man äger stället? frågade Periklus slutligen exalterat.

- You bet! sade Prebus och Mogus i kör.

- Då så! sade Periklus. Då åker vi!

Och så åkte Periklus med hela sin familj. De levde rövare och trängde sig i liftköer i en hel vecka på skidorten i Arnland.

Och lärde de sig att åka skidor, då? Inte en chans. Men – vem vet – kanske nästa år?


Och samtidigt i Arnland satt de tre prinsarna Carlos, Petros och Svenos och funderade.

- Man kanske skulle åka till Alperna i vinter, sade Carlos.

- Precis, sade Petros. Bort från alla Hamländare här hemma.

- Då kan vi äntligen släppa loss lite! sade Svenos.

Och till alperna åkte de. Men det är en helt annan historia…

Popularity: 30% [?]

Tags: ,

Jag är på en snabbvisit i London (lite mer än ett dygn). Man hinner inte med särskilt mycket på denna korta tid, dock kan jag – efter bara en halvdag – leverera denna livsavgörande spaning.

London är världsberömt för sin musikalscen. Det räcker att Andrew Lloyd Webber och Tim Rice andas på ett manuskript så kan en teater räkna med ett decennium av stadigt ökande intäkter. Och så är det ju. Hur många har inte sett Phantom of the Opera, Jesus Christ Superstar eller Evita just här i London?

Det var två år sedan jag var här sist, och jag känner att en – i detta lilla subkosmos – stor förändring har skett. Det skrivs inga nya musikaler längre. Eller nästan inga nya, i alla fall (som forskare lär man sig tidigt att en akademisk karriär kan fullständigt raseras om man talar i absoluter). Visst, flera musikaler har premiär varje år här i London. Men inga nya. Här kommer några exempel på vad jag kunde fotografera under en promenad på 30 minuter i kvarteren runt Aldwych.

En snabb googling ger följande tillägg:

Billy Elliot: the musical

Priscilla – queen of the desert

Sister Act

Kan man vara tydligare? Nej, just det. Receptet just nu för en musikal är följande:

  1. Leta upp en hyfsad film. Gärna med en moralisk läxa och ett lyclkligt slut. Det skadar inte om den var hyfsat framgångsrik på bio, men det är inget krav.
  2. Finns musik specialskriven till filmen? Eller används känd musik i filmen på ett bra sätt? Kan man köpa loss rättigheterna till denna musik?
  3. Sätt ihop en scenproduktion baserad på filmens 8 viktigaste karaktärer.
  4. Done. West End nästa.

Inte så kreativt kan man tycka.

Nåväl, om detta nu funkar (och att publiken verkligen väljer att betala för att gå och se scenversionen av en medioker film), vem är jag att kritisera? Nej, låt oss istället applicera vår kreativitet på ett annat plan!

Varför måste de välja de tristaste filmerna? Kan de inte göra musikal av några bra filmer någon gång? Här kommer min lilla blygsamma lista över filmbaserade musikaler jag skulle besöka:

  • Gladiator
  • Reservoir Dogs
  • Studio 54
  • The Usual Suspects
  • The Good, The Bad and the Ugly
  • Team America – World Police (med dockor, naturligtvis)

Vilka filmer skulle du vilja se som musikal? Kommentera gärna!

Popularity: 45% [?]

Tags: , , ,

« Older entries