Kommer ni ihåg TV-programmen på 70-80-talen? Nöjesmaskinen (Pingvinreklamen från Japan), Sånt är livet (mannen med mustasch som alltid råkar illa ut), Kryzz (”Muggebigge” med Sune Mangs), Loffe på Cirkus (”Vad gör du hääär?”). Några enstaka amerikanska och engelska deckare/såpor. Lödder (obetalbara intron av Anders Gernhardt), Dallas (stackars Cliff Barnes som alltid förlorade och stackars Bobby med mikrofonfrillan), Columbo, Falcon Crest (ännu en vit afro, denna gång på Angela Channing).
Det var något oskyldigt med TV på den tiden. Inte bara TV, förresten. Underhållning över huvud taget. Vi hade ett konsolspel hemma. Ett tvättäkta Nintendo Pong. Vår TV var en snortung trälåda som mådde bäst av några rejäla smällar ibland. Bilden slutade oftast rulla då…
Kronan på verket var naturligtvis Fönster mot TV-världen med Åke Wihlney. Svenskarna matades i lagom chockerande och censurerade doser av hur andra länder tittade på TV. Främst då från USA. Det Stora Underhållningslandet i väster. Svensson fick en blick ut i en värld som var långt mindre oskyldig och statskontrollerad och alla var avundsjuka på andra länders TV.
Sedan hände ett par saker som förändrade allt. Först kom videon. Den var dyr, det fanns nästan inga filmer i början och ett standardkrig utkämpades mellan VHS, Betamax och Video 2000. Men efter ett tag började hyrfilmsmarknaden att ta fart. Movieboxen gjorde sitt intåg. Vi kunde hyra en box på fredagen tillsammans med 9 långfilmer. Tre filmer om dagen och återlämning måndag morgon. Heaven is a place on earth. Det kunde inte bli bättre än så här.
Den andra saken som hände var hemdatorn. Framförallt Commodore 64. Helt plötsligt kunde man spela arkadspel HEMMA! Helt otroligt (jag säger bara Jeff Minter och Llamasoft)! Och inte nog med det. Spelen lagrades på vanliga kassettband. Ett nytt Pirate Bay föddes i varje pojkrum på 80-talet.
Plötsligt hade vi – om än ganska så primitiv – tillgång till underhållning i hemmet som annars bara fanns på lokal. Biograferna och spelarkaderna började – med rätta – darra i knäna. Prylar som Game & Watch skapade spelberoenden hos 10-åringar på 80-talet, 20 år före Counterstrike och WoW.
Vad har då hänt sedan dess. Jo sedan dess har allt brakat käpprätt ner i den varma delen av källaren. Eller tvärtom. Det beror lite på hur man ser det…
Människan har aldrig haft så variationsrikt utbud av förströelser som nu. Vi kan bli underhållna dygnet runt, året runt, om vi så vill. Och visst vill vi! Vi har mängder med TV-kanaler, all världens musik tillgänglig var som helst, film kan konsumeras överallt, spel likaså. Vi interagerar med andra underhållningskonsumenter. Vi har kul.
Och vi är fast i ett beroende som vi nog inte själva riktigt inser vidden av.
Som med så många beroenden behöver vi – för full tillfredsställelse – successivt öka doseringen. Vi snackar ny LED-TV, 1080p, 3D-teknik, högre bandbredd, fler kanaler, bättre mobiltelefon, nya TV-spel, nya spelkonsoler, mediastreaming, NAS-servrar, surroundljud, Paradise Hotel, Idol, Melodifestivalturnén. Mer, mer, mer. Av allt.
Mina barn växer upp mitt i allt detta. För dem är Spotify, Nintendo Wii och DS och DVD-filmer för 49 spänn vardag. De skulle aldrig förstå det fantastiska med Fönster mot TV-världen. Lika lite som jag greppar Radio Luxemburg. De konsumerar underhållning och förströelse i en takt som vi vuxna inte skulle klara av.
Mina barn lider ibland av vad jag kallar underhållningsinfarkt. De är omgivna av så otroligt många olika möjligheter till underhållning att ingenting till slut passar. De orkar helt enkelt inte engagera sig någon längre period i en och samma sak. Och varför skulle de behöva det? Det finns ju alltid en ny film för 49 spänn runt hörnet. Barnprogram finns det gott om. För att inte tala om spel. När vi hyrde 9 filmer på en helg så såg man alla. Oavsett om de var dåliga eller ej (favoriten var Octagon med Chuck Norris). Det var speciellt bara att kunna se på ”bio” hemma. Skit i om filmen var bra eller ej!
Och visst undrar man ibland. Är denna utveckling irreversibel eller är det en pendel som kommer att svänga tillbaka? Kommer mina framtida barnbarn att välja ett annat liv? Inte troligt. Människor är som de är. Vi kommer alltid att försöka öka vår underhållsdosering. Kanske på bekostnad av andra saker, kanske inte…
2010-talet förutspås bli decenniet där speldynamik driver utvecklingen. Kolla in detta utmärkta TEDx-talk så förstår du vad jag menar:
Kontentan av detta ganska långa och kanske något förvirrande inlägg är i alla fall att vi har gått ifrån en, som jag ser det, ganska oskyldig inställning till underhållning till något mycket mer invecklat och avancerat.
När skrattade du åt Grevinnan och betjänten senast? Nä, just det. Same procedure as last year funkar helt enkelt inte längre…
Nu när du har läst hela vägen hit kanske du skulle vara intresserad av dessa guldkorn:
- Ett år med Twitter
- Jag har alltid haft svårt att baka grova bröd
- Sektifierad
- Allt är fortfarande tillåtet – eller?
- Undergången är nära
Logistikforskare gone wild. Har lämnat universitetets skyddade verkstad till förmån för näringslivet. Familjefar med hus, kombi, katt och en hel hög gamla datorer som jag inte kan förmå mig att slänga.
Och jag bloggar och twittrar naturligtvis som privatperson.
Pingback: Tweets that mention Underhållningsinfarkt | Third Opinion -- Topsy.com
Pingback: Undergången är nära | Third Opinion