Får jag fota dig?

Posted on 5 juli, 2010 by Per Olof Arnäs

Jag har faktiskt något gemensamt med kronprinsessan Victoria. Och nej, det är inte fina klänningar och diadem. Jag har – må vara lindrigt, men ändå – ett socialt handikapp.

FaceLess
Creative Commons License photo credit: MyNameIsSQ

Precis som Victoria (och tusentals andra) har jag svårt att komma ihåg ansikten. Prosopagnosi heter det tydligen. Eller ansiktsblindhet.

Det finns olika grader av sjukdomen. De som är hårdast drabbade har svårt att komma ihåg sina egna familjemedlemmar. Inte jag. Med mellansvår ansiktsblindhet har man svårt att känna igen personer man inte träffar regelbundet (kollegor, vänner etc.). Jag tillhör troligtvis inte denna kategori heller.

Den tredje formen är lätt ansiktsblindhet. Denna är klart vanligast och de som lider av denna form har svårt att komma ihåg personer man sett en eller ett par gånger. Där hittar man mig. Smack i mitten.

Jag kan sitta bredvid/mittemot någon en hel middag och sedan, ett halvår senare, inte känna igen dem. Speciellt svårt blir det om de har vanliga namn såsom Anders, Stefan, Anna etc. Då glömmer jag det också.

Otroligt pinsamt. Och helt oavsiktligt.

Det intressanta är att mitt minne i andra avseenden fungerar alldeles utmärkt. Jag kommer ihåg samtal, platser, rum och bilder. Men inte ansikten. Väldigt frustrerande.

Men det finns en lösning. I brist på ett bättre begrepp kallar jag det för triangulering. Triangulering kan innebära olika saker, men oftast med samma grundläggande innebörd. Inom signalspaning kan en sändares position säkerställas genom att med två eller flera mottagare hitta skärningspunkten där signalen är som starkast. Inom vetenskapen kan triangulering betyda att mer än en undersökningsmetod används för att bevisa ett påstående. Multipla bevis, helt enkelt.

Ansiktstriangulering fungerar alldeles utmärkt för mig. Som jag skrev ovan kommer jag ihåg bilder. Alltså. Om jag får se en bild av en person som jag har träffat ”live” kommer jag ihåg. Svårare än så är det inte. Samma sak gäller namn. Får jag se namnet i tryck tillsammans med bilden kommer jag antagligen ihåg det. Twitter och Facebook är mina bästa vänner här! När jag träffar twitterkompisar för första gången irl känner jag genast igen dem. I alla fall om de har en bra avatar.

Därför skulle jag vilja be om två saker.

Först och främst vill jag be om ursäkt om jag ser frånvarande på dig när vi ses. Inget illa ment. Kommer du inte ihåg mig är det också helt okej.

Sedan vill jag be om en annan sak. Inte lika socialt accepterad – i alla fall inte i affärslivet. Ibland finns bilder av en person online. Detta gillar jag! Om detta inte finns skulle jag vilja fota dig när vi ses första gången.

Om problemet med ansiktsblindhet är så utbrett som det verkar borde väl detta vara en enkel sak att komma överens om, eller?

Hur är det med dig? Glömmer du också ansikten? Hur gör du för att minnas?

Nu när du har läst hela vägen hit kanske du skulle vara intresserad av dessa guldkorn:

  • Email

About Per Olof Arnäs

Logistikforskare, föredragshållare, seriebloggare. Har återvänt till universitetet efter åtta år i näringslivet. Brinner för källkritik, skepsis, entreprenörsskap och Tarantonifilmer. Tycker att det jobbigaste som finns är när jag får se bra affärsidé in action som jag borde kommit på själv. Och jag bloggar och twittrar naturligtvis som privatperson.
This entry was posted in Affärsliv, Betraktelser, Bra förslag, Favoriter and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

  • Pingback: Tweets that mention Third Opinion - Får jag fota dig? | Third Opinion -- Topsy.com

  • Helena

    Jag glömmer inte ansikten, däremot kan jag ha ett jädrans bry med att komma underfund med var i hela världen jag sett människan förut och i vilket sammanhang. Känner jag honom/henne och borde hälsa eller är det bara nån jag råkat se förut nånstans…

  • http://miaisageek.wordpress.com/ Mia*

    (stryker dublett)

  • http://miaisageek.wordpress.com/ Mia*

    Intressant. Och smart att plåta folk, när det nu uppenbarligen kringgår problemet! Jag kommer att tänka på blinda (som jag sett på film – ingen aning om huruvida det är realistiskt) som ber att få känna på folks ansikten. Annat sätt att ”se”, alltså. Foton är överhuvudtaget väldigt bra stöd för minnet.

    Nej, jag tror inte att jag har några större problem med att minnas ansikten. Eller namn, vilket ju också är vanligt. Däremot kommer jag ofta inte ihåg sådant som folk berättat eller vi tillsammans gjort/sett. Vilket kan bli rätt besvärande, men om det beror på någon särskild oförmåga eller om jag bara är disträ och/eller ointresserad vet jag inte.

  • http://twitter.com/kristofferolin Kristoffer Olin

    Jag läste någonstans att de personer som har problem att komma ihåg ansikten har lätt för att känna igen bilmärken. Jag är väldigt duktig på att känna igen bilmärken :-)

    Jag använder liknande argumentation som du för att införa bilder på personer i våra interna adressböcker på jobbet. En bild på personen är väldigt värdefull information för oss som har mindre bra ansiktsminne. Jag förstår verkligen inte hur en sådan bild ens skulle kunna upplevas som kränkande.

    Personligen så tycker jag det är väldigt pinsamt när jag hälsar på någon och de tittar tillbaka på mig och säger – Men vi har ju träffats förrut :-)

  • http://thirdopinion.nu/ Per Olof Arnäs

    Precis!

    Idag finns det allt oftare onlinebilder tillgängliga. Det roliga är att det räcker att jag kollar på bilden en enda gång och mentalt gör kopplingen till personen. Sedan siter det.

  • http://thirdopinion.nu/ Per Olof Arnäs

    Man skulle kunna skriva ihop en ganska rolig dialog mellan två personer. Nr 1 känner inte igen nr 2 till utseendet men kommer ihåg samtal de haft tidigare. Och nr 2 känner igen nr 1 men inte vad de talat om.

  • http://thirdopinion.nu/ Per Olof Arnäs

    Det kan jag också uppleva. Ibland känner jag igen ett ansikte men kan inte placera det. Kan bli oerhört pinsamt…

  • Daniela

    Vad skönt att du tar upp det! JA, jag har samma problem du har ju faktiskt helt rätt – bilder hjälper otroligt mycket!

    Det har jag faktiskt aldrig tänkt på trots att jag ofta drar fram mobilen och kollar på personen jag träffar för sällan precis innan vi ska ses eftersom jag ibland är orolig att inte känna igen personen tex om man avtalat möte ”på stan”. :P Har alltså aldrig gjort den kopplingen innan trots att jag agerar så själv. Intressant. :) Och bra inlägg som vanligt.

  • http://www.superdani.se/ Daniela Ferm

    Oj, nu blev det tokigt. Angav jobb-mailen. :P Men det var bara jag som kommenterade. ;)

  • http://thirdopinion.nu/ Per Olof Arnäs

    Tack!

  • http://receptomaten.blogspot.com/ Kari Receptomaten

    Ansikten är inga problem – namnet till ett ansikte är det.
    Fast egentligen är det inget problem heller utan snarare en öppning, en ice breaker – ett rätt fram sätt att ha en ursäkt till att få igång saker och ting.. :)

  • Vendela Röhlander

    Din teori om twitter-kompisar stämmer. Du kände igen mig direkt. Jag såg på dig med ett helt frågetecken i ansiktet. Så vi är väl kvitt, då :-)

  • Ahrgren

    Nej, jag lider absolut inte av prosopagnosi. Jag kommer ihåg ansikten nästan hur länge som helst och känna igen en människa jag har handlat av endast en gång i en affär flera år senare. Mitt problem är en långvarig infektion av cellulosahungriga bakterier i lokala namnkartoteket. I min värld är nästan alla ansikten insorterade under fliken ”hörru, du & mannen”. Om jag mot all förmodan skulle vilja/behöva byta ut min underbara hustru så måste även den nya heta Maria, annars skulle det inte bli ett långvarigt förhållande. Tur att man inte gift sig med en Xynthia :-)