Jag har faktiskt något gemensamt med kronprinsessan Victoria. Och nej, det är inte fina klänningar och diadem. Jag har – må vara lindrigt, men ändå – ett socialt handikapp.
photo credit: MyNameIsSQ
Precis som Victoria (och tusentals andra) har jag svårt att komma ihåg ansikten. Prosopagnosi heter det tydligen. Eller ansiktsblindhet.
Det finns olika grader av sjukdomen. De som är hårdast drabbade har svårt att komma ihåg sina egna familjemedlemmar. Inte jag. Med mellansvår ansiktsblindhet har man svårt att känna igen personer man inte träffar regelbundet (kollegor, vänner etc.). Jag tillhör troligtvis inte denna kategori heller.
Den tredje formen är lätt ansiktsblindhet. Denna är klart vanligast och de som lider av denna form har svårt att komma ihåg personer man sett en eller ett par gånger. Där hittar man mig. Smack i mitten.
Jag kan sitta bredvid/mittemot någon en hel middag och sedan, ett halvår senare, inte känna igen dem. Speciellt svårt blir det om de har vanliga namn såsom Anders, Stefan, Anna etc. Då glömmer jag det också.
Otroligt pinsamt. Och helt oavsiktligt.
Det intressanta är att mitt minne i andra avseenden fungerar alldeles utmärkt. Jag kommer ihåg samtal, platser, rum och bilder. Men inte ansikten. Väldigt frustrerande.
Men det finns en lösning. I brist på ett bättre begrepp kallar jag det för triangulering. Triangulering kan innebära olika saker, men oftast med samma grundläggande innebörd. Inom signalspaning kan en sändares position säkerställas genom att med två eller flera mottagare hitta skärningspunkten där signalen är som starkast. Inom vetenskapen kan triangulering betyda att mer än en undersökningsmetod används för att bevisa ett påstående. Multipla bevis, helt enkelt.
Ansiktstriangulering fungerar alldeles utmärkt för mig. Som jag skrev ovan kommer jag ihåg bilder. Alltså. Om jag får se en bild av en person som jag har träffat ”live” kommer jag ihåg. Svårare än så är det inte. Samma sak gäller namn. Får jag se namnet i tryck tillsammans med bilden kommer jag antagligen ihåg det. Twitter och Facebook är mina bästa vänner här! När jag träffar twitterkompisar för första gången irl känner jag genast igen dem. I alla fall om de har en bra avatar.
Därför skulle jag vilja be om två saker.
Först och främst vill jag be om ursäkt om jag ser frånvarande på dig när vi ses. Inget illa ment. Kommer du inte ihåg mig är det också helt okej.
Sedan vill jag be om en annan sak. Inte lika socialt accepterad – i alla fall inte i affärslivet. Ibland finns bilder av en person online. Detta gillar jag! Om detta inte finns skulle jag vilja fota dig när vi ses första gången.
Om problemet med ansiktsblindhet är så utbrett som det verkar borde väl detta vara en enkel sak att komma överens om, eller?
Hur är det med dig? Glömmer du också ansikten? Hur gör du för att minnas?
Liknande inlägg:
- Tänk att få vara med om denna utveckling!
- Guide: Förstör ett kollektivtrafiksystem i 15 enkla steg!
- Ett år med Twitter
- Fantasi på burk – generera din framgång på fem minuter
- Att mötas online är svårt och dyrt – varför då?
Popularity: 22% [?]
Logistikforskare gone wild. Har lämnat universitetets skyddade verkstad till förmån för näringslivet. Familjefar med hus, kombi, katt och en hel hög gamla datorer som jag inte kan förmå mig att slänga.
Och jag bloggar och twittrar naturligtvis som privatperson.
