Flugan och syltburken

Han visste hur det skulle sluta. Samma sak varje gång.

Först skulle alla vara intresserade. Verka intresserade i alla fall. De skulle lyssna och ställa frågor. Han skulle se på deras ansiktsuttryck att de verkligen ville höra på honom, på det han hade att berätta.

Detta var den sjunde staden på en månad. På tre veckor faktiskt. Tre veckor, sju polishus. Han hade sedan länge räknat ut snittiden för ett besök. Max en timme tills han fick träffa vakthavande befäl. Sedan brukade det ta 20 minuter för vakthavande att inse magnituden. De lite mer trögtänkta, de som saknade antingen självbevarelsedrift eller politisk fingertoppskänsla, behöll honom i upp till 40 minuter. Aldrig längre. Och alltid samma resultat. En och en halv timme från det att han stigit in genom dörren och meddelat sitt ärende tills han satt i en (vanligtvis ganska bekväm) läderfåtölj i ett (vanligtvis högt placerat) hörnrum.

Informationen han delade med sig av var såpass explosiv, såpass het att hans samtal med polisbefälen alltid hölls informellt. Information som denna var karriärkritisk i den polisiära ankdammen. På ena eller andra sättet. Det fanns inget mellanläge. Den polis som drev detta skulle antingen bli landets hjälte eller stämplad som förrädare.

Sex stycken hade sagt nej.

Sex stycken hade artigt men bestämt eskorterat honom ut ur polishuset. De hade alla hänvisat honom till grannstadens polishus.

-”Vi finns ju ändå i samma län. Och han har ju mycket större erfarenhet av dylika brott, så det är nog bara bra om du anmäler i en annan stad.”

Han kom att tänka på skurken Svarte Petter i Kalle Anka. Han var Svarte Petter. Ingen ville ta i honom med tång, och fick man honom gällde det att skicka honom vidare innan han blev för farlig. Vidare. Och vidare.

Hans information var obestridlig. Han hade bevis. Skriftliga, ovedersägliga, graverande bevis. Och ändå ville ingen ta hans anmälan. Men han gav sig inte. Sju städer – sju polishus. Sjunde gången gillt.

Han gjorde sin bästa insats hittills. Polismannen nickade allvarligt på rätt ställen i hans berättelse. Han ställde rätt frågor, fällde rätt kommentarer vid rätt tillfällen. När han till slut var klar och lutade sig tillbaka kunde han nästan höra hur polismannen resonerade.

Om han talar sanning. Och om det inte är känt utanför familjen, hur  kommer det sig att han vet allt detta? Jag köper inte hans story om att han råkade komma över bevismaterialet via en svart hemjhälp som kände hans syster. Låter långsökt. Men och andra sidan…. Tänk om…

Polismannen, en man i 45-årsåldern, harklade sig.

- ”Låt oss för enkelhetens skull anta att det du säger är sant,” sade han ”och att en domstol utfärdar husrannsakningsorder hos familjen. Vad tror du kommer att hända?”

- ”Jag vet inte…”, svarade mannen tveksamt. ”Jag anser bara att rätt ska vara rätt. Man ska inte komma undan med vad som helst bara för att man råkar ha makt.”

Medan mannen väntat utanför hans rum hade polismannen gjort en slagning. Inget belastningsregister, om man bortser från ett ingripande för 22 år sedan då den då tonårige mannen deltagit i en fest som spårat ur i en av rivningskåkarna i de äldre stadsdelarna. Ren som snö.

Men inte för ren, tänkte polismannen. Om jag skulle plantera någon skulle jag se till att han hade denna mannens bakgrund.

- ”OK.” säger polisen ”Jag tror på din historia. Kan jag behålla det här?”. Han gestikulerar mot pappershögen på bordet.

- ”Ja, visst kan du det. Det är därför jag är här. För att lämna in det. Jag vill inte ha det!”

- ”Då så”, säger polisen och tar pappersbunten och lägger den i en skrivbordslåda, ”då tar vi över ärendet. Från och med nu är detta en polissak.”

- ”Får jag inget kvitto eller något?” frågar mannen.

- ”Vill du verkligen att det ska finnas bevis på att det var du som lämnade in detta?” säger polisen konspiratoriskt. ”Jag betraktar dig som en anonym uppgiftslämnare, det blir säkrast så.”

Och så slipper jag dela uppmärksamheten med dig, tänkte han.

Mannen verkar acceptera och reser sig upp för att gå. I dörren vänder han sig om.

- ”Vad kommer du att göra?” frågar han.

- ”Vad som är rätt” svarar polisen. ”Vad som åligger mig som polis, och vad som krävs av mig. Det kommer jag att göra. Mer kan jag inte lova.”

Efter att mannen lämnat rummet sitter polisen tyst och funderar. Han väger för och emot. Efter drygt två timmars vridande och vändande på problemet ser han bara en utväg. Han måste agera.

—————————–

Uppgiftslämnaren stiger in på sitt kontor. På bordet ligger en utskrift av morgonens Expressen. Uppsnappad av Signalspan Division 3 utan tvekan. Det hör till nattrutinerna. Alla tidningsredaktioner var numera ”inkopplade” som man uttryckte det på hans arbetsplats.

Han läste förstasidan, ledaren, sidorna 6-11 samt mittuppslaget. Alla talade om samma sak. En politisk ledare hade än en gång ertappats med händerna i syltburken. Denna gång handlade det om brottsliga handlingar. Pengar hade betalats svart för en lägenhet som sedan hyrdes ut till ryska och ukrainska prostituerade. Låt vara i tredje led, men ändå. Politiker måste vara fläckfria. Han sökte i texten efter källmaterial. Den enda namngivna personen var polisen han träffat två dagar tidigare. Polisen som hyllades för sitt civilkurage i tidningens ledare. Han satt redan i en av morgonsofforna i TV.

Du skulle aldrig röstat emot FRA-lagen, tänkte han och tittade på bilden av den jagade politikern en stund innan han slängde tidningsutskriften i dokumentförstöraren.

Nu när du har läst hela vägen hit kanske du skulle vara intresserad av dessa guldkorn:

• Olovlig körning
• Vinterkrig
• Detta kommer Google och Facebook att älska
• Transportmyt 1: Pallmyten
• Tillbakablickar i Kungsbacka

Han visste hur det skulle sluta. Samma sak varje gång. Först skulle alla vara intresserade. Verka intresserade i alla fall. De skulle lyssna och ställa frågor. Han skulle se på...