Vinterkrig

”Vi gömmer honom här”, sa den äldre

De hjälps åt att dra det tunga byltet över den frusna marken.  Allt är tyst. Det är minus 11,5 grader ute och fullmånen lyser klart. Den yngre verkar oberörd av kylan och ansträngningen. Han släpar själv byltet den sista biten och gömmer det så gott han kan.

”Ingen kommer att hitta honom förrän det är försent”, säger den yngre. Trots oberördheten märks det att han är exalterad. Hans ögon lyser i månljuset.

Plötsligt stelnar den äldre till. De fryser mitt i rörelsen. Snöns knarrande under sin egen vikt hörs svagt runtomkring, annars inget. Ändå är det något i luften. En förnimmelse, ett förebud nästan. Hundra steg åt nordväst, rakt i den svaga om än tillräckliga vinden, urskiljer de en gestalt. En gestalt som de känner igen.

”Han letar efter honom”, säger den yngre och pekar på byltet de gömt undan under det låga buskaget.

Långsamt, med metodiska steg rör sig gestalten allt närmare. Den äldre vet vad som behöver göras, vad som krävs av dem nu.

Vi är inte redo för detta, tänker den äldre. Allt för mycket är kvar att göra. Men vi måste. Allting har ett pris, särkilt detta.

Den äldre visar med ett tecken vad han vill. Den yngre lyder utan att tänka. Tyst smyger han runt platsen där gestalten om några hjärtslag kommer att befinna sig. De gömmer sig i mörkret och väntar. Det tar inte lång tid.

Mannen rör sig lungt och metodiskt genom skogen. Det är inte första gången han är ute på natten, och månen tillsammans med snön ger ett fullt tillräckligt ljus. Hans instinkter säger honom att de är nära. Castor hörs inte till. Han brukar inte vara alltför långt framför mannen när de ger sig ut på natten. Castor är försiktig, om än hänsynslös när det gäller. När läget blir skarpt.

Blodspår i snön! Spår av död, av strid, av liv. Han hinner tänka en kort tanke på Castor innan de kastar sig över honom. Kampen blir kort och skoningslös. Mannen fälls från två håll samtidigt och har inte en chans.

”Vi måste gömma båda två nu”, säger den äldre. ”Vi har bråttom!”

Skyndsamt släpar de kroppen längre in i skogen, bort från dödsplatsen. En klippskreva blir ett bra gömställe. Även den andra kroppen hämtas dit. Nu andas båda häftigt av ansträngningen.

”Vi måste rapportera”, säger den äldre. ”De är fler, och farligare, än vi trodde. Kriget har börjat. Vi måste göra oss beredda.”

Snabbt förflyttar de sig i natten. Innan gryningen har de nått högkvarteret. Ledaren tar själv emot dem.

”Min bror, vad har du för nyheter?” säger Ledaren

”Fienden mobiliserar. Vi såg flera beväpnade och de har hundar med sig.” sa den äldre.

”Vi måste skada dem där det känns!”, säger den yngre, som har fått följa med på audiensen. ”Vi förstör deras matförråd! Utan kött svälter de ihjäl.”

”Tyst, din dåre”, sa den äldre. ”Det är precis sådant som har fått dem att mobilisera. Ni ynglingar tror att ni skadar dem genom att förstöra deras mat. Ni gör dem bara argare. Det är ert fel att vi nu står inför ett krig!” Ilskan lyser i den äldres ögon.

Ledaren fnyser. Det blir tyst. Ledaren betraktar de båda spejarna under en lång stund. Han studerar de andra som nyfiket har kommit närmre. Närmre än vad de normalt vågar.

Ledaren suckar. Han har alltid vetat att denna dag skall komma. Hans order är sedan länge formulerade i hans medvetande. Hans planer likaså. Hans undersåtar vet delar av planen, men ingen mer än Ledaren känner till hela sanningen. Så har det alltid varit. Ledaren måste stå ohotad.

Hans order kommer i snabb följd:

”Du”, säger han och pekar på en yngling. ”Ta dig till Norge och säg till deras Ledare att tiden är kommen. Och att hans svenska bröder behöver en armé. Om han vägrar, säg då att detta är betalning för rävsaxen. Han kommer inte att bli glad om du säger detta inför hans soldater, så var säker på att du gör det enskilt. Men han kommer att följa dig tillbaka.”

”Och du”, han spänner blicken i ytterligare en av de som samlats runt honom. ”Du ska söka upp våra allierade i Finland och Ryssland. Säg till dem att skulder skall betalas och att deras har mätits ut. Vi behöver de nordliga arméerna. Även deras samhällen är hotade av fienden.”

”Ni andra skall dela upp er i två styrkor. En gerillaenhet som sprider ut sig i skogen och attackerar fienden om tillfälle ges. Var noga med att undvika upptäckt! Den andra styrkan skall frita våra bröder som sitter i fängelse i Skåne. Vi behöver alla vi kan få nu och jag vet att de kommer att vilja kämpa för vår sak.”

De skingras och natten blir åter tyst. Endast Ledaren och den äldre stannar kvar. Tyst sitter de och studerar fullmånen.

”Jag kommer ihåg när vi var små”, säger Ledaren.

”Minns du den gången då vi hittade ett helt kaninbo?” frågade den äldre. ”Vi åt oss så mätta att vi inte behövde jaga på en vecka.”

”Då var det vår far som styrde.” sa Ledaren. ”Jag minns den dag jag besegrade honom. Det känns längesedan. Jag har tagit hans planer och förbättrat dem, min bror. Jag har skapat nya allianser och rekryterat fler till vår sida. Denna gången kommer vi att vinna!”

De ser på varandra och som på en given signal sträcker de på halsarna och ylar mot fullmånen. Från skogen runtomkring hörs hundratals svar.

Vargavintern är här. Kriget kommer.

Nu när du har läst hela vägen hit kanske du skulle vara intresserad av dessa guldkorn:

• Flugan och syltburken
• Guide: Förstör ett kollektivtrafiksystem i 15 enkla steg!
• Recension av Sleep Cycle för iPhone: Att vakna utvilad
• 1994 revisited – vi hade ingen aning…
• 4:e advent – dagens tema

"Vi gömmer honom här", sa den äldre De hjälps åt att dra det tunga byltet över den frusna marken.  Allt är tyst. Det är minus 11,5 grader ute och fullmånen lyser klart. Den yngre verkar oberörd av kylan och ansträngningen. Han släpar själv byltet den sista biten och gömmer det så gott han kan. "Ingen kommer ...