Var sak har sin tid, sägs det. Och plats. Som smÃ¥barnsförälder är detta pÃ¥tagligt varje dag. Barn (i alla fall mina) behöver rutiner. Scheman som inte förändras annat är gradvis, bit för bit. Vi lär vÃ¥ra barn att morgondagen skall/bör se ut som idag. Att förändringar och infall hör till ovanligheterna och att sÃ¥ länge allt ”tickar pÃ¥” är allt bra.
Missförstå mig inte. Utan dessa rutiner skulle mina två grabbar på 5 och 7 fullständigt köra över oss. Men mitt i detta livspussel, som planeras och läggs i förväg, finns det risk att något försvinner.
Jag vill att mina barn skall växa upp till kreativa, ifrÃ¥gasättande, självtänkande vuxna som värdesätter och uppskattar spontanitet och oplanerade infall. Utan att de för den saken blir fullblodsanarkister…
Vad händer då när vi vuxna säger att alla dagar skall se likadana ut, att avvikelser från planen är fel?
Jag funderar på detta samtidigt som jag går genom Göteborg på väg att äta lunch. Jag brukar äta på ett av tre olika ställen. Jag gillar maten och jag vet vad jag får. Trygghet. Inga risker. Rutin. Aptrist.
PÃ¥ impuls gled jag in i Saluhallen. Gick in i första bästa ”restaurang” och beställde det som stod överst pÃ¥ menyn. Bara för att visa att jag KAN. Och se! Femton minuter senare har jag skrivit denna lilla text. Ett tema som jag kommer att Ã¥terkomma till.
Liknande inlägg:
- Lärdomar från landsvägen
- När man blandar in barn blir jag förbannad!
- Att bygga ett bullshitfilter 2
- Farliga ord – farliga bilder
- Skollunch klockan 10 på Fjärås Bräcka
Popularity: 1% [?]
Logistikforskare gone wild. Har lämnat universitetets skyddade verkstad till förmån för näringslivet. Familjefar med hus, kombi, katt och en hel hög gamla datorer som jag inte kan förmå mig att slänga.
Och jag bloggar och twittrar naturligtvis som privatperson.
